I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.
Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.
Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.
Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.
Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.
Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.
Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.
Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.
Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.
Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.
Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.
Text publicerad i GP Kultur 22/1
